4.11.15

Stockholm

Jag har varit här i några dagar nu, här i Stockholm.
Det har inte ens riktigt sjunkt in. Allt jag har gjort är att springa runt mellan olika intervjuer, varavat med att komma hem och sova på grund av dötrött av all anspänning det är på intervjuer.

På ett sätt känns det skönt, det känns inte främmande. Det känns som om det alltid varit såhär. Som om att jag och Isabel alltid ätit frukost mitt emot varandra i tysthet med varsin dator för att ibland titta upp och utbrista något och sedan tillbaka in i datorn.

Det känns lite som hemma att gå på gatorna, med hjälp av google maps behöver jag aldrug känna mig borta, det känns som om jag vet vart jag ska, fast jag egentligen inte har någon aning alls, men jag börjar lära mig, det kommer gå sakta, men det kommer att gå bra.

Igår laddade jag på mitt sl-kort för 30 dagar, jag vågade inte ladda med mer än så jag ville inte jinxa det, men jag kommer lada på det igen om 30 dagar och då ska det banne mig laddas på med 90 dagar.

Jag vill skriva igen, jag vill skriva mest hela tiden. Därför vill jag också köpa en ny dator en lite mindre dator, som inte laddar ur stup i kvarten en jag kan slänga ner i väskan och sätta mig på ett café och bara skriva. Det är vad jag vill göra här, dricka kaffe på caféer och bara skriva, det känns väldigt deömmigt.

http://kvarteren.se/product/fridhemsplan

13.9.15

En långmorgon skrivandes i sängen

Nu kommer det där skrivarbegäret igen. Kanske är det att hösten närmar sig, men mest av allt tror jag att det är att jag ska påbörja något nytt igen. Då vill jag skriva igen och inte bara i min lilla privata bok, min typ dagbok, utan här igen. Jag vet inte varför egentligen, jag vill ju kanske inte att folk ska se vad jag skriver, men på något sätt måste jag ju ändå vilja det. Annars hade jag ju kunnat fortsätta att skriva i min lilla bok. Det enda jag vet säkert är att min farmor kommer att läsa det, hon har berättat att hon får upp bloggen i fet text i sin webbläsare när det skrivits något nytt, så hej hej farmor, jag tror nog du är den enda som läser, kram!

Ja nu ligger jag i alla fall här i min lilla sovalkov presson står bredvid mig och doftar kaffe, snart kan jag pressa ner den och äntligen ta en kopp, doften gör mig galen. Min morfars gamla mugg i stengods ska jag dricka ur, det är min favorit kaffemugg, den är blå och den är mönstrad och den var min morfars, den är perfekt. 

Om lite mer än en timma kommer det Emma med sin far och ska titta på min älskade, fina lilla etta, för den ska jag lämna, om en och en halv månad kommer jag istället sova på Bels golv, på Bels golv i Stockholm. Det känns knäppt, det känns läskigt, Stockholm en stad jag inte kan, inte överhuvudtaget, men jag längtar, jag längtar något enormt. Jag kommer sakna min lilla etta, där jag har placerat alla mina möbler, min lilla etta som har små vinfläckar på tapeten från en kväll med musik i min ensamhet, i min fina etta där jag på morgonen krupit ur min lilla alkov till bäddsoffan där hon sovit inatt och vi äter för hårda avokado och dricker svart kaffe. Min fina lilla etta som blir så varm på sommaren att jag får gå runt i underkläderna. Jag kommer sakna den, jag kommer att sakna mina möbler, men det är okej för snart gör jag något nytt igen, snart är jag i en ny stad, snart så kommer jag vara på vift igen och det finns ingen bättre känsla. 

24.2.15

.


Ibland känns det som om ingenting händer på flera veckor och ibland snurrar det bara jättesnabbt. Tiden, veckorna går förbi så snabbt som de bara kan, men ändå känns det som om ingenting händer som om tiden är parallell eller som om jag inte hinner med. För, för mig händer ingenting samtidigt som jag ser veckorna försvinna, att tiden kan vara så jäklig. Det gör mig inte särskilt stressad förvånansvärt värt nog för runt omkring, mig ser jag andras liv spinna och spinna snabbt, en spenderade natten på akuten, en annan drömmer om gravidmagar, någon köper blommor till sin fru och en annan väntar på ett djur hos veterinären och några ja de är på en annan kontinent. Men jag känner mig inte stressad, det gör mig inte stressad, kanske är det för att jag faktiskt för första gången har en riktig dröm, en dröm som skulle kunna bli verklighet och den kommer inte ens bli det snart, men bara att veta att den där drömmen kommer att komma, det gör mig lugn, för det är första gången, för första gången en dröm känns som om en framtida verklighet.

9.2.15

Kylan


Jag har sockar på fötterna, men fryser ändå, de börjar småsvettas sådär som de gör och det känns bara som om de blir mer kyliga. Kylan smyger sig rätt tätt in på resten av kroppen med. Hungern börjar komma och det var ett tag sen mina leverpastejmackor nu. Snön ligger tung utanför och jag tänker på varmare breddgrader. Jag önskar att jag skulle kunna spola fram månaderna, spola fram dem till våren och fåglarna. Kylan fortsätter sprida sig.

8.2.15

2014

Det är februari nu och jag känns väl något sen, men en dag bestämde jag mig för att göra en årsresumé i form av kollage. Det tog längre tid än jag trott, det tog emot lite sen att titta igenom alla bilder och bara veta att det där nu är så himla långt bort. En kille jag träffade i Paris la ut en bild på facebook där det stod något i stil med att det tyngde honom att veta att personerna som var en sådan stor del av hans 2014 inte kommer vara en del av han 2015. Det satte lite ord på min känsla, det är inte bara så att jag bytte fantastiska Paris mot ett kallt litet Eksjö som är anledningen till att det kändes tufft att kolla igenom allt det här, men mina fina, mina vänner jag mötte där, de allra flesta kommer jag nog inte träffa igen och även de som jag verkligen håller kontakten med bor flera mil bort. Jag önskar att jag skulle kunna ringa upp dem hoppa på en tunnelbana och sen bara ligga i en park, ha ångest över att köpte en extremdyr glass för att sedan spola bort den lilla ångesten med en flsaka rött. Jag lyckades dock till slut få ihop tolv olika kollage, såhär är det mitt år i kollage.

 Januari, på första bilden ligger jag i en säng på ett hotell i Malmö, detta var min sista natt i Sverige pirrig som tusan i magen och bara genomlycklig. Resten av månaden spenderades allra mest med mina fina Norskar och vi gick igenom Paris jämt och ständigt och kändes oss stolta över att vi inte tog metron så mycket då vi ville se Paris till fots, detta kom sig att ändras sig och på slutet åkte vi metro om än för bara tre stationer.

Februari,jag besökte flitigt museum, var för första gången vid Canal Saint Martin som kom att bli en favorit och jag lärde känna Klara och Bel, dessa två älskade personer har blivit två enormt viktiga personer för mig och jag avskyr att de bor uppåt i landet och jag här. Mina älskade favoriter, ni är bäst <3


 Mars, jag hann med en flaska rosé i Parc Monceau med tre fellow körare innan jag åkte hem till Sverige i en vecka. Jag gosade med min Muffelpuff, åt långfrukostar och träffade personer som saknats mig. Sen åkte jag tillbaka till Frankrike, men denna gång med min familj och till Fontainebleau. Vi klättrade mest hela tiden och bara var tillsammans.
April, åter i Paris åt jag glass och bullar, gick i kortärmat, blev roomie med bästa Filippa och en dag var min älskade kusin i Paris och jag fick spendera en heldag med henne. Avslutade april med en majbrasa vin och tre av de absolut finaste 

 Maj, var på barer, åkte på körresa och sa på tok för många hejdån än ett hjärta klarar av på en månad Lars, Lisa och Filippa åkte alla hem och det kändes bara allt väldigt tungt, som tura var kom mina föräldrar en helg för att fira min tjugoårsdag med mig, mina allra bästa föräldrar! Jag fick marängtårta på sängen som en ska på sin födelsedag , vi drack öl och vin chaud, trots att regnet öste ner och jag hade skyhög feber gjorde det inget för de var ju där.
 Juni, då picknickade vi mest hela tiden, sprang genom ösrregnet för att hinna med sista metron, en vecka var jag i Eksjö åt rabarberpaj och spelade minigolf, avr tillbaka i Paris för midsommar dansde runt ett träd med ballonger och åt jordgubbstårta och sen var det igen två hejdå först Klara som slutade med att hon kramade mig och sa att hon älskade mig och jag sa det tillbaka och sen sprang vi åt varsitt håll för att det inte skulle bli så jobbigt att säga hejdå och veckan efter åkte min bästa Bel då åt vi en Tart aux Framboises i en renstädad lägenhet och jag vinkade av henne i taxin, satte mig på tunnelbanan hem till mig och ville bara bryta ihop.

 Juli, igen hade jag sån tur att efter alla jobbiga hejdån så kom återigen en familjemedlem denna gång min bästabästabästa storasyster hon som alltid kan få mig att le och det behövdes så väldigt just då eftersom jag mest legat i sängen och inte velat göra något efter skolan. När hon var där blev det pizza och billigt bubbel i sängen, öl och korv i bortglömda passager och vin pimplande vid Pont Neuf. När hon åkt tillbaka till Eksjö så rodde jag(eller jag? Nej Sofia och Alicia) båt i Versailles och en annan dag drack jag myntate under ett fikonträd.
 Augusti, då lämnade även jag Paris och begav mig söderut till Verdon, där mina föräldrar väntade på mig. Jag spenderade hela månaden där och önskade att jag kunde stanna för alltid, denna plats den har mitt hjärt enda sen jag var ett år gammal, Det var klättring, läsande, vin, solande, pizza, gamar, bakelser, öl och tält i en hel månad.  
 September, det togs inte mycket bilder denna månaden, jag hade ingen inspiration och kände inte riktgt att det fanns något att fota, jag hade heller ingen telefon så inga bilder från den fanns det heller, men denna månaden innehöll dock en alldeles förträffligt festlig fest! Min pappa blev nämligen en riktigt gammal gubbstrutt 50 år och vi hade ett dundrande partaj med ett superdrinkbord och massor av fina. Det viktigaste som hände denna månaden är att min bästis sen fyran Olivia, fick sin son den finaste och bästa snubben jag någonsin skådat Killian och jag lovade att jag ska skämma ut och skämma bort honom så länge jag lever.

 Oktober, jag firade att jag äntligen köpt en ny mobil genom en selfie med min gamla bästis, statyn utanför museet. Jag fotade Killian en väldans massor för how could I not? Åt råbiff, var på kalas och var på halloweenfest i Stockholm med mina Paristjejer och vi var självklart franskaflaggan

November, jag började november på samma sätt som jag slutade oktober, på festen, vaknade morgon efter upp bredvid mina älskade åkte vackra gamla spårvagnar. Hoppade sen på ett tåg som tog oss till Vattholma där vi promenerade till ett gammalt slott och på vägen dit rev bort alla nazistiska och rasistiska klisterlappar vi såg. Resten av månaden kantades av soppor, katter och i ett nytt engagemang för min del, jag blev aktiv i det antirasistiska nätverket Tillsammanskapet.


December, älskade december då var det bara en massa julmys, bakning julgranshuggning och julklappsletande, åh vad jag älskar julen! Nyår firades in med fest, hamburgare, knäppa glasögon, mustascher, musik och alldeles superfina personer.


Jag har haft ett fantastiskt år, ett av de bästa någonsin! Jag har växt något enormt, blivit mer säker i mig själv och mina åsikter, jag har blvit mycket mer politisk, jag har lärt mig ett nytt språk träffat nya vänner som jag för alltid kommer minnas, bott i ett annat land, men också haft mer hejdån och mer saknad än någonsin förut, ett par jobbiga månader när jag återvänt till Sverige och jag har också varit mer instabil än jag skulle velat. Detta är ändå ett absolut fantastiskt år även med de jobbiga månaderna var de andra månaderna så fruktansvärt bra att ingenting kan förstöra det.

5.1.15

Ett år


Vem skulle kunna tro att jag just idag skulle bli sugen på att göra ett inlägg. Det kanske inte blir så många fler efter detta eller blir det massor, men just nu kändes det rätt.

Idag är det exakt ett år sen jag åkte.
Vid denna tiden förra året låg jag i min säng i Epinay, en säng som inte riktigt kändes som min, med en himla massa fjärilar i magen, imorgon var första dagen av skolan. Inte visste jag när jag låg där och snurrade, hörde  min rumskompis andas tungt i sängen ovanför min, att idag var den första dagen på de bästa månaderna jag någonsin haft, att jag skulle träffa vänner som är livsviktiga för mig idag, att jag skulle bli så säker och full av åsikter, att jag skulle växa mer än jag någonsin förut, att Paris skulle kännas som det bästa i världen, att Paris skulle kännas som mitt om bara för några månader.

Nu sitter jag tillbaka i Eksjö och tittar på en underbar julgran, som troligen kommer stå ett tag till, då att slänga ut julen aldrig riktigt varit vår grej, med min pappa bredvid mig som läser Harry Potter boken jag fick i julklapp och upprepar orden Diagon Alley. Katten hoppade precis upp i fåtöljen mittemot och ja jag är nöjd här, det känns bra här, jag är lycklig över att vara nära min familj, men samtidigt finns den där molande känslan där. Just nu har jag ingen riktning alls, inget fast jobb och inget mål, ingenting framför mig och ingen idé om vad jag vill. Jag är helt utan direktion. Jag städade i ordning på ovanvåningen tidigare idag och så jag skapade mig ett musikrum där och där kan jag ju hålla hus de närmsta månaderna, klinkandes på ett piano, tills jag hittar en direktion igen.


2.8.14

En picknick och en roddbåtsdag i Versaille

Så en dag möttes vi upp vid Invalides, gick till närmaste affär och köpte sånt man kan tänka sig vilja ha till en picknick, sen hoppade vi på ett tåg som tog oss till Versailles. Jag och Alicia var väldigt sprittiga i kropparna, detta var ju första gången vi åkte till Versailles. Vi skulle bara promenera i trädgården och kändes alldeles perfekt. Så där satt vi sen på gräsmattan bredvid dammen och åt vår picknick, till Alicia sa, - Vi måste hyra en båt och ro! Så det gjorde vi sen, gled runt där på dammen och rodde bort från alla andra båtar och när man inte längre kunde se de andra båtarna, ja då låtsades vi bara lite som om att detta var vårt.